Min förlossning i det stora hela

Tänkte jag kanske försöker skriva lite kortfattat om förlossningen ändå. Men min version är lite dimmig, Jocke har fyllt i lite luckor men det här är iallafall min uppfattning. Men läs inte om ni har förlossningsrädsla. 
 
Redan på torsdagen veckan innan började slemproppen att lossna. Var inte så mycket mer än det, lite "mensvärk" till och från och jag sov som en kratta på nätterna. Men dagarna gick och det hände inte så mycket. På måndagen den 17 började det göra mer ont. Kunde inte sova alls utan var en molande värk mest hela tiden. Lindrade med alvedon och varmvatten i duschen på magen. Kände tillslut att jag behövde sova så ringde förlossningen som sa att jag fick komma in och hämta en sovdos. Tog ctg kurva och värkarna fanns där hela tiden men på väldigt låg och ojämn nivå. Åkte hem, tog tabletterna och sov i 12 timmar. 
 
På tisdagen tilltog värkarna i styrka och började bli lite småjobbiga. Var och hälsade på folk och fick andas genom värkarna som kom fortfarande väldigt oregelbundet. Åkte hem och la mig på soffan. Donade på hemma medans värkarna tilltog mera. Hoppade in och ut ur duschen, alvedon hjälpte inte. Höll på vanka fram och tillbaka i lägenheten och in och ut ur duschen tills jag inte pallade mera utan ringde förlossningen. Värkarna var ännu inte såå hemska utan gick att andas igenom. Dom ville att jag skulle stanna hemma så länge jag orkade så jag fortsatte vanka av och an. När jag tillslut grinade mig genom värkarna sa Jocke att vi ringer och säger att vi kommer in nu. Sagt och gjort. Får komma in och kurva sätts. Regelbundna värkar och öppen 3 centimeter. Vi skrivs in och hon frågar om jag vill bada eller ha smärtlindring. Klockan är då 01 på natten den 19 juli. Vi får båda lite panik och tänker att shit nu händer det. 
Jag väljer badkar och sitter där en stund. Värkarna gör mer och mer ont och tillslut pallar jag inte bada utan kliver upp och vi går till vårat rum. 
 
Vankar av och an och har galet ont. Lutar mig mot sängen medans Jocke säger att jag måste andas genom värkarna och jag blir arg på han och säger att det är lätt för han att säga. Stackarn. Känner att jag måste spy så går på toan och spyr. Har fortfarande inte fått någon smärtlindring för det var andra inne samtidigt och lite personal så vi blev lämnade ganska mycket. Tillslut kommer dom in, kollar hur öppen jag är och slår äntligen igång lustgasen. 5 cm, hälften kvar. Dom lämnar mig igen och jag ligger där och försöker andas i lustgasen genom värkarna. Spyr sen rakt ut över golvet men hann varna Jocke så han flyttade på sig. 
 
Sen är allt som en dimma bara, gör ondare och ondare. Kan inte kontrollera min andning så jag hyperventilerar i lustgasmasken och skriker rakt ut i den genom varje värk. Dom kommer in och frågar om jag vill ha EDA, jag svarar att jag tar allt dom erbjuder för att dämpa smärtan lite. Öppen 7 cm då. 40 hemska minuter senare och hunnit skälla ut min stackars pojkvän ett x antal gånger där emellan varför narkosläkaren aldrig kommer så dyker dom äntligen upp i rummet. Dom ber mig ligga stilla, (lätt för dom att säga) och lägger mig på sidan. Värkarna avlöser varandra medans han sätter infarten i ryggen och vattnet går i samma veva. Känner inte ett smack när han gör det. Fattar inte ens när han är klar utan mitt i allt är rummet tomt och jag hade somnat när edan började värka. Tydligen så domnar jag mellan varje värk efter det och mitt i allt känner jag hur det pressar neråt som fan och jag måste trycka på. Dom vrider och vänder på mig för bebis hjärtljud gick ner. Hamnar till sist i gynställning och dom säger att det måste klippas och användas sugklocka för att få ut henne. Eventuellt kommer dom behöva ta ut henne från rummet direkt hon är ute. Jag är så inne i smärtan, lustgasen och mig själv så jag fattar ingenting. Kände inget när dom klippte, obehagligt när dom satte sugklockan och sen tog dom bort min lustgas och gav mig rent syre. Någon gång under tiden fick jag dropp också. 
 
När huvudet väl var ute så lossnade sugklockan och Jocke sa att dom i princip slet ut henne. Skönt som fan iallafall, det var som att all smärta bara släppte direkt hon var ute. Dom sa att det blev en liten flicka. Jag svarade att vilken tur annars hade det blivit dyrt med alla tjejgrejer vi har köpt. Hon mådde prima och dom behövde inte ta iväg henne. Tror det var en barnläkare där inne i förebyggande syfte. Dom tryckte och hade sig lite på magen så kom moderkakan också som dom frågade om vi ville se. (Nej tack.) Jocke tackade nej till att klippa navelsträngen också. Han var nog traumatiserad efter allt. Sen sydde dom ihop vars dom klippt, inga andra bristningar tack och lov. Fick ligga och ta det lugnt i sängen ett tag och Jocke somnade i fåtöljen. Vi hade ju åkt in 01 och kl 06.45 kom hon ut. Så ingen sömn den natten. 
 
Efter några timmar fick jag duscha sen fick vi ett rum på bb. Där somnade Jocke i sängen med Freya i några timmar medans jag meddelande lite folk att hon anlänt. Fick sova 1 natt på bb med Jocke innan vi valde att åka hem dagen efter. Frisk och stark sa dom att hon är. Jag fick också gå på koll av stygnen och då visade det sig att jag fått infektion i livmodern. Fick antibiotika som jag ätit färdigt idag. 
 
Inte säkert saker är rätt ordning, massor har jag säkert missat då det kändes som allt var i en dimma och Jocke har en helt annan upplevelse. Han sa att det är det värsta han varit med om att sitta brevid någon som har så brutalt ont i flera timmar utan att kunna göra något. Aktiv förlossning var mellan 03-06.45 så superlänge tog det ju inte vilket jag är glad över. 
 
Det var den värsta smärtan jag varit med om i mitt liv, men såå värt det Kroppen är helt fantastisk. Tänk att jag och Jocke skapat denna lilla minimänniska. 
 
 
Upp